Energitrygghet är en del av försvarsförmågan

Sveriges försvarsförmåga kan inte skalas upp snabbare än vår energi- och industriförsörjning klarar. Därför är energitrygghet inte en fråga vid sidan av försvaret. Den är en del av det.

Försvarsindustrin kan investera i maskiner, resurser och kompetens. Men utan säker tillgång till energi står allt det stilla. Energi är ingen stödfunktion. Det är en produktionskritisk insatsvara, precis som stål eller elektronik. Elektrifieringen gör industrin effektivare. Men den skapar också nya beroenden. Fler processer är beronde av på elen, och fler system blir beroende av varandra.

Så frågan varje kritisk verksamhet behöver ställa sig är: vilka produktionsflöden måste fungera i kris och krig, och vilken energiförsörjning kräver de? Försvarsförmåga handlar lika mycket om kraftförsörjning, reservdelar, reparationsförmåga och snabb återstart som om själva materielen. Försvarsförmåga börjar inte vid leveransen av materiel. Den börjar med att fabriken har kraft nog att producera den.

Att Sverige producerar tillräckligt med energi totalt betyder inte att rätt effekt finns på rätt plats när den behövs. Nationell balans räcker inte. Robusthet måste byggas där verksamheten faktiskt finns: vid fabriken, anläggningen, hamnen och den militära infrastrukturen.

Det börjar med att hitta de svagaste länkarna och bestämma hur länge verksamheten måste klara sig utan ordinarie försörjning. Precis som vi inte lägger alla ägg i samma korg ska vi inte lägga all energiförsörjning i ett fåtal kritiska punkter. Verktygen finns: mikronät, batterilager, lokal kraftvärme, sol med lagring, industriella energihubbar, reservkraft, alternativa bränslen och möjlighet till ö-drift.

Men reservkraft på ritningen är inte motståndskraft. En lösning som ingen har testat, bemannat eller underhållit hjälper inte den dag den behövs. Den måste gå att starta, och starta om, under störda förhållanden.

Det är lätt att ställa energiomställningen mot försvarsförmågan. Jag tror att det är ett misstag. Rätt utformad gör omställningen Sverige mer motståndskraftigt, inte mindre.

Fler energislag och mer lokal produktion minskar ensidiga beroenden. Energieffektivisering betyder att reservsystemen behöver bära en mindre last och kan hålla verksamheten igång längre. Flexibel industri kan frigöra kapacitet när läget är ansträngt. Digital styrning ger bättre överblick, så länge den kombineras med cybersäkerhet, fysiskt skydd och manuella reservrutiner.

Villkoret är att robustheten finns med från start. Den ska byggas in när anläggningen projekteras, inte läggas på i efterhand som en extra kostnad.

Vi har mycket kunskap om våra sårbarheter. Nu behöver mer av den kunskapen omsättas i faktisk förmåga. Det börjar med att kartlägga beroenden och identifiera vilka funktioner som verkligen måste fungera. Därefter behöver verksamheter besluta vilken uthållighet som krävs och hur snabbt kritiska system ska kunna återställas.

Sedan kommer den del som alltför lätt underskattas: att projektera, finansiera, upphandla, bygga, testa och öva. Det är också därför initiativ för stärkt energiberedskap är viktiga. Men oavsett styrmedel eller regelverk bör målet vara större än regelefterlevnad. Målet måste vara faktisk förmåga.

För motståndskraft skapas inte i strategidokumentet. Den skapas när åtgärderna är byggda, testade och övade.

Sveriges uppgift är inte bara att producera mer energi. Vi måste bygga ett energisystem som fungerar där det behövs, när det behövs, och även när samhället utsätts för allvarliga störningar.

Det kräver samarbete mellan energibolag, industri, myndigheter, försvarsaktörer och teknikpartners. Men också en förmåga att gå från övergripande riskbild till tekniska vägval och konkret genomförande. Sveriges uppgift är därför inte bara att bygga mer energi eller mer försvarsmateriel. Vi behöver bygga de system som gör att produktion och samhällskritiska verksamheter kan fortsätta fungera även under press.